Den 3:e juli besökte vi Grand Canyon. Massor med folk hade samma tanke. Det tog mer än en timme att köra dit från hotellet och bilköen in till parken var lång. Till vår förvåning fick vi en bra p-plats och gick de 100 metrarna till ravinkanten. Det är svårt att beskriva vad vi såg. Ett slags månlandskap som bara blev djupare och djupare. En väldig skillnad i höjd och alla ravinkanter var skiktade. Det låg lager på lager med olika geologiska stensorter. Varje lav hade sin egen ålder. Vi gick längs en gång med lågt till inget staket och tittade ner. Vissa besökare ville komma ännu närmare döden och klättrade ut på klippkanter för att ta foton. Det var svårt att ta till sig att Coloradofloden slingrade sig fram 1,6 kilometer längre ned. Det var en så stor höjd att man inte riktigt blev höjdrädd. Dagen var väldigt varm, närmare 40 grader, och det tålde vi inte helt. Vi hade tänkt vandra runt lite mer men värmen gjorde att vi inte klarade det. Jag tror det vore bättre att komma hit en vinterdag och vandra de olika stigarna. Vädret är väldigt nyckfullt nu på sommaren. Blixtar syns i klar himmel, regnet kan vräka ner så att man inte ser något för att nästa sekund upphöra. Vi blev omkörda av en sportsbil i fruktansvärt regn. Den hade inga ljusen och var vit och därmed nästan osynlig. I nästa stad såg vi hur polisen stoppat bilen och skrev böter. He he, he, vilken skadeglädje!