Tre veckor har gått sedan mitt Sydostasienäventyr tog slut, eller nej vänta, banne mig nästan fyra. Vad tiden går! Den bara susar fram, man kan lagom hålla sig kvar utan att ramla av. Man får skaffa sig ett stadigt grepp och hoppas, bara hoppas, att man är kvar på tåget när det nått sin slutstation. Nu tror jag faktiskt jag lyckades den här gången, det är inte längre en jäkla storm kring mina öron. Äntligen har jag tid att sätta mig ner och avsluta det jag påbörjade för nästan fyra månader sedan, den här bloggen.

Mycket har hänt sedan jag landade på ett snålkallt Arlanda den 7:e april. Tre minst sagt hektiska jobbveckor har passerat, ett görroligt födelsedagsfirande i Göteborg revs av i en raskande fart och så det vitalaste, roligaste och mest fjärilar-i-magen-framkallande av dem alla, jag är numera bosatt i Linköping tillsammans med Johanna. I helgen gick flyttlasset, nu sitter jag här i vår lägenhet och känner mig som hemma. Så, nog om mitt liv och åter till resan.

Vilket grymt äventyr vi genomförde ändå. Vi började som två kritvita backpackers som var vilsna, nervösa och egentligen helt lost och slutade som två mer världsvana och avslappnade resenärer. Sydostasien är en fascinerande plats, så olik den här delen av världen. Länderna vi besökte skiljer sig naturligtvis gigantiskt mycket från varandra. Thailand är turistlandet nummer ett, här kan du hitta barer fulla av svenskar överallt, men också drömlika öar och platser. Vietnam är, som många säger, backpackernas paradis. Det är billigt, människorna är trevliga och allt finns, från kalla bergsvandringar till kulturstäder och kokheta stränder. Här blev vi kvar i fyra veckor, det är ingen tillfällighet. Kambodja är det fattigaste, och därav det mest gripande landet. Ett land som har en så kantad historia att det är svårt att föreställa sig, med ett folkmord som ligger så mycket i nutiden att jag inte kan förstå varför det inte pratas mer om Paul Pott och hans brott mot de mänskliga rättigheterna än vad det gör. Samhället håller fortfarande på att återhämta sig, vägar byggs upp, skolor startas och reformer genomförs, men den utbredda korruptionen gör att utvecklingen knappast går framåt. Nära 80 procent av landets befolkning lever fortfarande likadant som de gjorde för nära 1 000 år sedan. Vi ska vara glada att vi föddes i ett så välmående land.
Och så sist, men absolut inte minst, Malaysia. Äventyrens land. Borneo var en riktig må-bra-upplevelse. Det var vår sista destination på resan och vi var vana, bekväma och lyckliga, allt gick så lätt. Vi klättrade upp för ett berg, vandrade i djungeln, betraktade krokodiler, apor och exotiska fåglar från en motorbåt. Vi träffade orangutanger, bodde på en strand utan täckning eller annan kommunikation och så träffade vi underbara människor. Jag tror inte jag behöver säga mer för att övertyga någon om att Malaysia är ett land man borde besöka.

Är så grymt tacksam att jag kunde genomföra det här äventyret. Det är absolut inte sista gången jag packar ryggsäcken och beger mig ut i världen, det är en sak som är säker! :)